När det är över och ingen återvändo finns, det är då hon framträder: svankvinnan. Den stolta,
aningen tilltufsade. Som en gång varit svan. Fågel eller dun. Resterna av allt detta, de
flyter omkring. I sjön, som omsluter allt, unken. Som om den svalt allt för mycket liv och
aldrig låtit det multna.
Så mycket olycklig kärlek som simmar här, konserverad i vattenslemmet. Så mycket omsorg och
slit. Julgranar, kläder och ljusstakar. Grammofonspelare och badankor, kalas och tårtljus.
Gamla strumpor och pumlor. Allt det som rymdes i världens bultande hjärta, men som nu har
runnit ut. Det är här det är nu, i en enda flytande röra.
Hur allting blandas. Tårar, förväntningar och saknad. Livet som bara ställdes in. Som ett
mjölkpaket som stått framme och surnat, eller blivit halvljummet och en lätt rutten stank
sipprar ut från det. Som knappt märks annat än om man kommer nära, men som lägger sig i
systemet, som en påminnelse om odugligheten, det icke önskvärda. Och så klimparna på botten
som skvalpar.
Den känsla som lämnas efter en, när man ansträngt sig och gjort sig till, men inte fått något
för det. Då när det verkligen är för sent. När allt som var flöde torkats upp och det som
kvarstår är en sur sträng på botten.
När man undrar om det är så att man faktiskt sumpat det och vet att det kanske ändå inte var
ens eget fel. Det bara rann ut i sanden, eller dyn, rättare sagt. Men gråt nu inte över spilld
mjölk!
Om vi ska tala klarspråk: när svanar och kvinnor fått fucking nog! Och som inte nöjt sig med
det utan sedan exploderat i dyn. Poff, säger det och sedan är svanen borta, snipp snapp slut
så är hon en trut.
Men innan det: att sjunga vackert, en enda gång. Lämna spår. Somna intill ett näckrosblad, så
rosigt och varmt det blir. Blommorna och lungorna som andas i takt.
Vad som blir kvar? En evighet av minnen, hur lätt de kan spolas bort. Och ändå inte. Det som
alltid förblir. Värmen, hur den fortsätter att dunsta genom tiden, bort mot horisonten. In i
urtidssvanen, hon som vaggar fram i vattnet, stela stolta nacken inuti vinden. I
förgängligheten: det är här vi simmar, parallellt. Och svanens fjädrar och klor på stocken,
dammar rätt ned i grönvattnet.
När något växer och det är ett gytter. En lav som lever, men ger ifrån sig lukten av död.
Naturens illgröna trådar, förmultnandets geografi. Virat runt allt detta, kvinnans, honans,
svanens mittpunkt. Det där gröna, slirigt hala. Om lungan har det lagt sig, och dragits åt. En
lunglav i ett hav. Som skav! Hela sjön är ett enda stort skav. En förgiftad pöl där allting
trängs. Omsorger och tjat. En dunigt fjunig kappsäck full av avdomnad klorofyll. Så tung att
bandet gått av och honan rasat ned av tyngden. Rätt ned i sjön har hon gått och kappsäcken har
hon med sig.
Som Virginia med sina stenar i fickorna eller Sylvia och Sonja med huvudet rätt in i ugnen.
Hur luktar gas? Äckligt, man kan lika gärna leva, skrev någon annan trött och uppgiven poet.
Men om man ramlar? Liksom av misstag snubblar, framför en bil, tyngd av tyngden som liksom
fastnat halvvägs. Eller Odette, flickan som förvandlades. Hur gick det sen?
Näckrosor och trikåer, kompimerade sporsäckssvampar. Hundra år av längtan. En skriksång som
bara hörs om man lägger huvudet mot hennes svagt men intensivt bultande bröstkorg.
Svanarnas svan simmar i vassen. Kvack, säger hon, kvack och jag fattar inte ett smack. Det är
så det blev och det är bara att acceptera. En svan i en sjö, inte mer med de.
Och sedan vidare, alltid vidare. Svanen, sjön och lagren som tvinnas. En, två, tre, fyra fem
positioner och ett skutt högt upp i luften. Formera sig, passa in. För att sedan lyftas av en
vattenström. Händerna, det är nu det händer, som om svanen alltid varit svan och ingenting
annat.
Svanen, sången, sjön och laven. Svanen, sången, sjön och haven. Som en repad skiva letar de
sig till varandra, som om inget snipp hade något slut. Sagan är ett tjut! Salut! Njut! Så
länge tiden ännu finns och doftar, den är din, det är den.
Cecilia Hansson
På en pelare mitt i Art Lab Gnestas stora sal vilar en vitaktig svan, transparent – som om den
vore på väg att suddas ut. Myten om att svanar sjunger en sista, vacker sång precis före sin
död har varit känd sedan antiken och är ett återkommande motiv genom konsthistorien. Men just
denna svan skevar lite; sin form har den lånat av en sedan länge utdöd art. Konstnären har
länge intresserat sig för människors hantering av det oundvikliga slutet, och de symboler,
ritualer och sedvänjor som omgärdat döden historiskt. Med en särskild blick på det långsamma
försvinnandet knyter hon samman en förhistorisk svan, myten om svanesången och lunglaven.
Historiskt troddes den grönflikiga laven kunna bota lungsjuka men den har blivit alltmer
sällsynt i takt med luftföroreningar och avverkning av gammelskog. I en installation med noga
frammejslade skulpturer, pågående sång och materialmetoder lånade från renässansen griper hon
genom tiden och låter höstvattnet flyta in i utställningsrummen.
On a pillar in the middle of Art Lab Gnesta's large exhibition hall, rests a whitish swan -
transparent, as if it were about to be erased. The myth of swans singing a final, beautiful
song just before their death has been known since antiquity and is a recurring motif
throughout art history. But this particular swan skews a bit; it has borrowed its form from a
long-extinct species.
The artist has long been interested in people's handling of the
inevitable end, and the symbols, rituals and customs that surrounded death historically. With
a particular eye on the slow disappearance, she connects a prehistoric swan, the myth of the
swan song and lung lichen. Historically, the green-lobed lichen was believed to be able to
cure lung disease, but it has become increasingly rare in line with air pollution and the
logging of old-growth forests. In an installation with carefully chiseled sculptures, ongoing
song and material methods borrowed from the Renaissance, she grasps through time and lets the
autumn water flow into the exhibition rooms.
Caroline Malmström
Av en händelse befinner jag mig i en solstinn och vitmålad ateljé på Konstakademin mitt i
Stockholm. Takfönstren som en öppning mot försommaren. Himlen och ljuset strömmar in på mig
och föremålen. De liksom silikonsvepta, vita skulpturerna. Tuberna och glasskålarna med
kemikalier. Heptan och giftig plastmassa. Hästhår, benlim, gips. Formar för avgjutning, en av
dem förställer en vindruvsklase. Som liknar mönstren som ibland finns på begravningskistor.
Jag är alldeles ensam i allt det vita, det är Ida-Johanna Lundqvists ateljé, det är ett
förtroende att jag får vara här. Snart ska allting forslas vidare, mot offentligheten,
utställningar, men just nu är det bara jag och skulpturerna. De består av till synes
betydelselösa föremål – svampar, frukter, blommor och tagel, en kniv . Saker som lyfts in från
naturen, från det vilt levande livet, och som konserverats, begravts – transformerats – in i
sarkofager av gips eller silikon.
Det är som att befinna sig i förgänglighetens konstanta rörelse. Kanske kan man kalla det som
omger mig för palliativ konst, att varsamt ledsagas in i det okända. Eller är det ett
begravningslaboratorium där döda föremål återuppstår, i förtätad form. Doften av kemikalier.
Hästhåret som klibbar fast under min skolsula. Giftsymbolerna på flaskor och tuber. Det är som
om skulpturerna alldeles nyss hade tappats på liv. Eller ännu heller, som om de befann sig i
ett mellanläge, på väg mot det nya tillstånd som döden innebär. Det är som om allting svävar.
Mina tankar går till andra rum som lever, fastän de inte borde göra det. Sanatorier jag
besökt, övergivna byggen där laddningen fortfarande finns kvar. Som om själarna ännu inte
lämnat kroppen, eller platsen, fastän många år passerat. Som Kafkas Sterbehaus utanför Wien,
sanatoriet där hans tuberkulos till sist fick honom att somna in, och där en mild men bestämd
närvaro inte lämnar huset.
Eller det gamla avskedsrummet på Sandträsk sanatorium, utanför Boden, med sitt provisoriska
altare som enda möblemang. Här höll personalen varje vecka gudstjänst, tog avsked av de som
dött under den gångna veckan. Många av patienterna hade vistats där i flera år, man hade
blivit vänner. När jag var på besök och gick in det rummet var det en enorm frid som slog emot
mig. Eller en djupare längtan jag inte kunde förstå. I varje fall ville jag inte gå
därifrån.
I standardverket ”När döden gästar” av Louise Hagberg noteras att när en människa dör, har man
alltid, enligt gammal sed, varit snabb med att öppna fönstret, så att själen kan slinka ut.
Detta görs fortfarande, än idag, som en inövad gest som man inte riktigt vet varifrån den
kommer. Men ibland finns ju själarna, eller minnet av dem, kvar ändå – oavsett om fönstren är
stängda eller ej.
Jag sätter mig ned i ateljén på en stol som bär fläckar av vitt klet. Andas in och lyssnar. På
skulpturerna som viskar åt mig att ta vara på dagen, så länge den finns. Men som också
berättar något hemligt om döden, den som ingen vet vad den egentligen är.
Det vita som finns överallt i verken och rummet. Sköterskans och hoppets färg. Det smutsiga
vita och det skinande. Allt det vackra och svåra i livet. Lakanen. En vit blus mot en svart
begravningskjol, en mormors knypplade dukar.
Hur allting en dag sluts, och – kanske – börjar om i nya formationer. Hur vet man?
Vetskapen om att livet inte är evigt. Den sorgen – men också glädjen. För vad vore livet om
inte döden fanns? Den tyska poeten Monika Rinck, skriver såhär i sin dikt: ”vad hjärtan lär
sig ”:
det lilla, som slår mycket djupt i det stora.
som hörde jag en frist. jag såg sorgens färg,
jag såg lyckans färg, de liknade varandra. det är
vad hjärtan lär sig när man låter dem: dödlighet
Cecilia Hansson
Skriven för programmet Tankar för dagen i Sveriges Radio P1
The delicate, translucent life forms are frozen, suspended forever in silicon. Each object has
been collected, molded, cast, and replicated. Every copy as transparent as the last. These
tenderly crafted mementos are wisps that have lost their radiant colours, smells, and
tastes.
At the same time, the stillness of the chosen objects – creatures which metamorphize and
consume, plant matter which sprouts, ripens, and decays – hums with the potential for movement
and change. The snails to glide and crunch, the frog to leap and to transform, the vegetables
to tumble back down into the earth. The knife that has just been set aside is also ready to be
taken up. In this pause, there is energy for creation. Here we can make our ghosts and live
alongside them. The invisible and the visible meet.
We think about ghosts as holding on to the living – haunting, comforting, guiding, listening.
Their grasp provides continuity between the past and the present. But ghosts have no form or
speech apart from those we give them; they are a vessel for imagination and somewhere to hold
our emotions. It is when we are spending time with ghosts that they exist and become real.
Eira Ebbs
© All works are copyright of Ida-Johanna Lundqvist, Sweden/Norway 2019
Artwork & text: Ida-Johanna Lundqvist. Design & development:
Shubham Mehra.